Emma

Jag är en levnadsglad själ som strävar efter att beröra, vägleda och hjälpa människor att mötas oavsett vad jag tar mig för. Jag brinner för kvinnorsamverkan, systerskap och kvinnligt företagande. Jag vill i mitt arbete föra människor närmare varandra. När vi möts genom något som ger oss energi och samhörighet växer vi Det är i dessa sammanhang jag skiner som bäst. Under 2024 startade jag upp Sveriges första nätverk för privatpraktiserande logopeder (SvePLog) och jag fick äntligen börja arbeta som körledare för Joyvoice Östhammar igen efter ett längre uppehåll sedan pandemin. Fantastiskt roligt!

Jag tycker att barnen och ungdomarna är viktigast i vårt samhälle för de är vår framtid och engagerar mig gärna för att de ska få det bättre på olika sätt. Jag stöttar organisationer som Barndiabetesfonden, BRIS och Barnendometriosfonden. Sedan maj 2024 sitter jag med som suppleant i styrelsen för Dyslexiförbundet, distrikt Uppsala.

Jag eftersträvar att leva med ett öppet hjärta och delar gärna med mig av min livsberättelse i hopp om att skapa samhörighet och igenkänning hos människor som uppskattar det jag har att bidra med. Jag känner ofta att jag tillför perspektiv och insikter som får människor att känna mer djup, eftertanke och delaktighet. Genom att berätta min historia, genom mina texter, sånger, föreläsningar, möten, nätverk och samtalscirklar, känner jag att jag kommer närmare mina medmänniskor och att de kommer närmare varandra.

Jag växte upp i Gimo i en lärarfamilj med fyra äldre syskon. Jag flyttade efter gymnasiet till Uppsala för att studera och blev sedan kvar där i 15 år. Jag har delat hela mitt vuxna liv med min partner och själsfrände Rasmus och vi har idag tre fantastiska barn som är våra bästa lärare och vägvisare i denna underbart konstiga utmanande tillvaro som kallas livet. Jag är, och kommer alltid vara, mamma först och främst. Familjen håller mig närvarande, stark och levande.

Emma står med vinterkläder framför en frusen Östhammarsfjärd

Emma spelar ukulele vid invigningen av en lekpark i Östhammar

Jag lever med endometrios och Chrons sjukdom och som ung vuxen och nybliven mamma var jag under en längre period väldigt sjuk. Livet fylldes då av vårdbesök, mediciner och sjukskrivningar avlöste varandra. Jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och fick en hård, oredigerad inblick i den svenska sjukvården och livet i marginalen. I periferin. Jag är tacksam över att jag var omgiven av människor som stöttade mig igenom allt och jag mötte även flera fantastiska vårdgivare som vägledde mig vidare framåt. Men det var jag själv som vägrade landa i ett liv på botten, godta ett liv där jag inte kunde ta hand om mig själv, barnen eller vara delaktig i samhället. Jag tog kampen, den (svåra) vägen och skapade en tillvaro där jag själv styr och rår över min tid och väljer vad och när jag arbetar och när jag vilar. Det har varit helt avgörande för min hälsa. Jag mår idag mycket bättre och kan hantera och lyssna in min kropp och min själ på ett helt annat sätt.

Tiden när jag var som sjukast bär jag alltid med mig. Jag var under flera år aktiv i styrelsen för Endometriosföreningen, dels som kontaktperson för medlemmar i Uppsala och under en tid även pressansvarig för hela föreningen. Jag är numera engagerad lite på sidan av, men pratar gärna om mina erfarenheter offentligt för att krossa tabun kring mens, att leva med smärta och andra kvinnoförminskande aktualiteter.

Jag väljer aktivt att inte dölja mina sjukdomar för att fler som lever med endometrios och Chrons ska känna sig sedda, hörda och mindre ensamma.